Sagan om Tussan

Vår första katt Mirre dog i vingelsjukan efter att vi bara hade haft honom i något år. Efter att sorgen lagt sig lite bestämde vi oss för att skaffa en till. Åkte till Djurhemmet Tassebo. Där fanns jättemånga underbara katter! Bestämde oss för en randig hankatt, nästan likadan som Mirre. Skulle gå och skriva på papper då vi såg en av personalen stå och kela med en svartvit katt. Katten buffade ideligen på henne med huvudet och strålade kärlek. Hälsade på katten, hon buffade på oss också. Då ombestämde vi oss, DET var katten som vi skulle ha!

Tussan, som hon hette, var 2,5 år gammal, hade bott på en bondgård och fått en kull ungar. Detta var på våren -90, Tussan var alltså född -87. Åka bil tyckte hon itne alls om, men trivdes bra hemma.

Åren gick. Tussan blev som ett tillbehör på Råå, hon fanns alltid utan att man tänkte på det. En väldigt bestämd dam var hon, visste vad hon ville och hur hon skulle få det, en riktig Lady. Åt hon inte kattmaten visste hon att hon skulle få en annan. Inne ville hon kela hela tiden, men var hon utanför tomten kunde ingen människa få tag på henne.

Jag skaffade en brevkompis till Tussan, hon kom från Finland och var också en svart-vit huskatt. Mitte hette hon och de skrev till varandra under många år. Tussan var också med en kattidning på bild, de gjorde reportage på Tassebo när Tussan bodde där.

Av någon anledning tyckte hon aldrig om Far i huset (precis som alla mina andra djur förutom Meja, hon älskar honom). Var det någonstans som hon kissade var det i hans säng, hans soffa i hans färdigpackade resväska. En gång åkte han på affärsresa och tyckte att alla luktade kattpiss, både på flyget och på affärsmötena. När han senare på kvällen tog av sig skjortan märkte han att det inte alls var alla andra, det var han. Snacket går säkert fortfarande om Herr Hagen som luktade kattpiss.

När jag köpte hunden Meja -00 visade hon snabbt vem som bestämde genom att fräsa, hunden gick i alla lägen undan för henne, förutom om hunden hade ett märgben. Alla andra djur som jag haft har Tussan också kommit överens med, hamstrarna, fåglarna, vandrande pinnarna, kaninen m fl. Utomhus var det dock en helt annan sak, flera gånger kom hon hem med fåglar och möss.

Tussan gick på p-piller hela sitt liv, oj så mycket katter man fick vissa perioder! Stora, nästan äckliga hankatter hängde utanför dörren (ibland till och med inomhus) stup i kvarten. Kanske var det p-pillerna som var orsaken till att Tussan, som aldrig var sjuk, fick bölder på magen någon gång under 2000. Godartade juvertumörer visade sig när hon åkte till veterinären 2001, hon opererades och mådde sen prima till några veckor innan hennes död.

Så blev Tussan svagare och svagare, bajsade inne och åt knappt. Hon togs till veterinären, hade fått någon infektion. Fick medicin och blev lite bättre, men det tog inte många veckor innan hon blev dålig igen. Det var dags. Mor proppade Tussan full med räkor sista stunden hemma, räkor var nog favoriten hos denna gourmetkatt. Far tog henne till veterinären för sprutan och kom hem med en tom korg.

Tussan blev nästan 17 år gammal.

Jag har inte bott med Tussan sen -98 men hon var en väldigt speciell katt. Jag uppskattade kanske inte henne som jag borde eftersom jag tog henne för givet, hon fanns alltid när jag kom och hälsade på, låg alltid på någon stol och svarade med ett jamande när jag kallade på henne. Nu känns det väldigt tomt när man är hos föräldrarna, men jag vet att hon fick ett fint och skönt liv. Ett liv som älskad katt.

Matilde februari 2004