Oroade mig en hel del för Mejas tänder, hon var inte speciellt förtjust i att tugga på saker sen valptänderna hade trillat ur, hon hade en ganska dålig andedräkt och fick tandsten om jag inte borstat tänderna på några dagar. Hon hade också kli på halsen och tassarna. Pälsen var periodvis mjällig, jag hade gjort diverse allergiundersökningar hos veterinären, bla. prickprovstest samt biopsi, utan bestämt resultat, bara "foderallergi". Nu i efterhand tror jag att det antingen var stress eller torrfodret som var boven i dramat, för nu är pälsen som vanligt glansig.
För några år sedan fick jag upp ögonen för BARF, dvs bones and raw food, eller Biologiskt anpassad rå föda. Jag tvekade lite först, alla vet ju att hundar absolut inte ska ha F-ben. Sen kom jag till att tänka på att hundar i det vilda äter ju visst fåglar, får, fisk mm. ”Nä, det här är en fågel som jag dödat nu, det börjar på F, så den kan jag inte äta...” Eh? Argumentet om F-ben var för mig inte hållbart längre. Samt att man ger allt rått, då splittrar sig inte benen på samma sätt som de gör tillagade, och det är ju så maten serveras i naturen.
Jag läste på om BARF i ungefär ett år innan jag vågade gå över helt, det var ca år 2001. Var väldigt orolig för att Meja inte skulle få i sig alla viktiga näringsämnen, men nu vet jag att rå mat är alltid bättre än torrfoder ur näringssynpunkt, även om man inte är ”fullärd” och inte ger de idealiska mängderna och proportionerna. Idag höftar jag till med något och hon får typ det som finns hemma för tillfället. Meja var väldigt skeptisk till en början, jag fick klippa sönder kycklingvingarna i småbitar och mata henne, och vissa andra saker som kycklinglever fick jag micra innan hon åt. Men efter någon månad började hon äta med aptit, och lämnar aldrig något nuförtiden. Vissa saker har hon dock lite svårt för fortfarande, bla. rå hel fisk. Så hon får fiskfilé istället, samt makrill o dyl på burk. Burk är inte det idealiska att ge då det inte är rått, men jag tar den "smällen".